Vägen vi vandrar tillsammans

Jag måste bara säga att jag är fullkomligt förälskad i min klass! Eller, ja... inte sådär förälskad som när det simmar runt små hjärtformade fiskar i magen på en, utan lite mera sådär förälskad som man kan bli av någonting som gör att så fort man tänker på det så kan man inte undgå att le ett så stort leende att det gör lite ont. Lite så förälskad är jag i dem, mina nya klasskamrater alltså.

För jag börjar verkligen le så fort jag tänker på dem och det gör man ju allt som oftast eftersom vi hänger med varandra mest hela tiden. Så grymt härligt gäng vi är, med olika sorters personligheter som kompletterar varandra på ett sånt där bra sätt så att alla mår bra. Tänk att vi alla kan komma från så skilda verkligheter, men ändå passa så bra ihop. Att vi kan umgås trots våra olikheter och glädjas just för att vi har dem. Om vi kan ha så här roligt tillsammans efter två veckor, hur roligt kommer vi då att ha om några månader? Jag kan knappt vänta på att få se hur detta året kommer att se ut.

Jag tror att det är vårt gemensamma mål som driver oss och för oss framåt i våra relationer till varandra. Att vi alla är öppna inför vad det här året på bibelskolan kommer att ge oss och att vi alla brinner för en levande Gud. Då spelar det inte längre någon roll att vi ser olika ut, är olika gamla, kommer från olika platser och har levt olika liv tidigare, för det enda som egentligen betyder något är att vi har börjat vandra på samma väg. En väg där målet är detsamma. En trygg väg där vi kan höra varandras fotsteg alldeles nära och veta att om någon av oss skulle vackla och irra bort sig lite från vägen, så finns de andra tätt intill för att leda rätt igen.