När man går in på Aftonbladets, Expressens eller någon annan tidnings hemsida, kan man fortfarande inte undgå att slås av den sorg som terrordådet i Norge har framkallat hos miljontals andra människor. Jag säger den sorg som har drabbat andra, eftersom jag lyckligtvis inte har fått vara med och uppleva den själv. Jag menar, det är klart att det som har hänt är fruktansvärt hemskt och jag önskar att det inte hade gjort det, men någon som mig - någon som inte var där, inte känner någon som avlidit eller har någon sorts koppling till händelserna annat än att Norge råkar vara ens grannland, kan inte känna samma sorg. Jag kan endast känna medlidande, empati och visa medkänsla och respekt mot de berörda. Något mer förmår jag inte.
Om vi skulle känna samma sorg som alla andra som råkar ut för något i världen så skulle vi gå under. Det skulle inte finnas plats för något mer än djup, deprimerande sorg i våra hjärtan och glädjen skulle inte kunna ta sin form. För kärleken och glädjen måste komma någonstans ifrån, och om man i tider av sorg inte får den ifrån sina medmänniskor - vart ska man då få den ifrån?
När någon annan drabbas av stor sorg, men man själv inte är inblandad, så kan man antingen välja att säga "Vi sörjer med er", eller finnas där som ett stöd och visa kärlek, medkänsla och framförallt hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar