Men man ska väl inte klaga

Det är spännande när man bara varit tillsammans i två månader och sedan tvingas vara ifrån varandra i över tre veckor. Först åkte jag hem till familjen i norr i två veckor, och när jag kom tillbaka så hann vi bara ses i några timmar innan han åkte iväg till Schweiz för att fira nyår och vara borta i ca 10 dar. Just our luck...

Blir ju inte bättre sen när jag åker till Afrika i sex veckor i feb-mars. Men jag antar att vi får mer tid ihop senare nån gång. Men saknaden blir ju inte mindre för det.

ps. det där med killar som kan spela gitarr verkar vara lite av min grej...

Man vet aldrig vad morgondagen kan ge

Ännu ett år har passerat. 2011 var ett bra år, men jag hoppas att 2012 ska kunna leverera lite mer och lite bättre. För precis som för ett år sedan så har jag ingen aning om vart jag kommer hamna nästa höst. Kanske stannar jag kvar i Jönköping, eller så åker jag iväg på nya äventyr någon annanstans - vem vet var? Det funkade ju bra sist i alla fall, jag menar, här i Jönköping har jag bara varit ca fem månader, men har redan hunnit skaffa nya vänner och en fantastisk pojkvän.

Det är märkligt det där med att flytta. Man går från ett liv till ett annat, men broarna finns på något sätt alltid kvar. Man kan alltid hitta tillbaka till gamla vänner och få uppleva en smula av det där "gamla" livet man levde. Det kan ge en perspektiv på saker och ting, man kanske ser saker i det som var som man inte såg förut, man kanske längtar tillbaka till vissa saker, händelser, känslor som man aldrig kommer få uppleva igen. Eller så kanske man är glad över att man lämnat, gått vidare och fortsatt livet på en annan plats. Man kanske behövde en omställning, något nytt, för att inte rulla för länge i de gamla hjulspåren. Jag tror att miljöombyte är något livsviktigt för oss människor, för att kunna se just det där lilla i livet, det som betyder något, och inte bli förblindad så att vi inte längre ser vad vi har.

Man hinner med mycket om man bara vill

Produktiv förmiddag idag. Ätit en god frukost,  avancerat till "hard"-nivån på rockband, läst om fem olika filosofer, sett ett halvt avsnitt av idol, diskat, workat ut mina armar med en egentligen lite för tung hantel och fått ett samtal av syster och fått veta att hon kommer och hälsar på mig imorgon! Vilken bra början på dagen tycker jag, det är bra att gå upp tidigt när man är ledig. 

Jag fullständigt älskar den känslan av att veta att man har uträttat något, att man inte bara har suttit stilla och väntat på att timmarna ska gå förbi. För det gör de allt för lätt. Man kan ha en hel lång lista på saker som man ska ta sig för att göra en dag, men helt plötsligt har solen gått ner och man ser tillbaka på dagen som gått och tänker: "Vad har jag egentligen gjort" och hela den långa listan har inte blivit något kortare. Tvärt om kan man ha adderat saker på den och det verkar som att listan bara kommer att fortsätta växa och man känner paniken komma över att man inte tycker sig hinna allt det man har sagt att man ska.

Det är då det är svårt och ofta ganska tungt att komma vidare. Det blir lätt att man kommer med ursäkter som att man inte vet var man ska börja, eller att man väntar på att "inspirationen" ska komma. Men då är det bästa man kan göra att bara börja var som helst, och inte när som helst, utan NU!

Men när man har tagit sig i kragen och bockat av något från listan, då inser man ofta att det inte var så svårt och tungt som det först kändes, utan då har man istället fått en positiv känsla av att faktiskt ha uträttat något, hur stort eller litet det än var. Därefter är det också lättare att ta itu med nästa sak och när man har tagit dessa första krafttag är det betydligt lättare att hålla ikapp med göro-listan eftersom.

För det absolut bästa för ens eget välmående och för att minimera risken att bli stressad, det är att faktiskt undvika att stapla upp göromål överhuvudtaget, och istället göra bort allting så fort som det dyker upp. Och om det är något som måste vänta någon dag, så låt det bli någon dag och inte några veckor.

And so it begins

Som många vet har jag den senaste veckan varit i full färd med att flytta till Jönköping, och det är därför jag inte kunnat uppdatera så mycket. Hur som helst är jag nu inpackad och uppackad i nya lägenheten och allting har gått fantastiskt bra. Lägenheten är superfin (jag utlovar bilder senare) och jag och Johanna trivs mycket bra tillsammans. På denna vecka vi har varit här har vi hunnit med både det ena och det andra, men det handlar mest om matlagning, bakning, inflyttning och cykling. 

Igår hade vi vår första skoldag (I know, på en fredag!) som egentligen mest var en introduktion och ett första möte med klassen, som bara varade ca tre timmar. Och jag måste säga att klassen verkar HELT FANTASTISK! Det kommer bli ett bra år det här, det känner jag på mig. Jag tror att det inte KAN bli tråkigt om alla går in för att det ska bli roligt. Det känns bra att ta ett år för Gud och se vad han har planerat för mig. 

Efter jobb kommer semester

När någon frågar mig om jag trivs bra på jobbet, så är det inte själva arbetsuppgifterna jag först tänker på. Jag reflekterar inte över hur många gånger jag har fått duscha nakna, gamla kroppar, torka avföring eller klippt någon annans minst sagt skitiga naglar. Om jag tänkte så skulle jag aldrig vilja gå dit mer. Men det har aldrig varit något problem, för allt det där jobbiga överskuggas så mycket av det som är positivt. Glädjen man får av vårdtagarna, gemenskapen med personalen och lyckan över att kunna hjälpa någon som har det svårt. Att finnas till hands, vara snäll, ge kärlek och visa omsorg över andra människor är nog bland det bästa man kan göra med sitt liv. Man växer så mycket som människa själv och i slutändan är allt det slitsamma arbetet värt det, för man får igen så mycket. Jag är glad att jag fått jobba på en så fantastisk arbetsplats i min hemort i två hela somrar och jag hoppas att jag får jobba där fler gånger.

Idag gjorde jag mitt sista pass innan vår semesterresa som vi ska göra nästa vecka. Det börjar med att jag och mamma ska åka till Östersund imorgon där vi ska bo på hotell, shoppa och bara mysa med varandra. En liten mor-dotter-tripp som vi har planerat i ett och ett halvt år. På onsdag hämtar pappa och Albin upp oss med bilen och vi åker vidare till Örebro där vi ska spendera resten av veckan med min äldre syster. Så det blir nog inte så mycket bloggande, men desto mer semester för mig. Jag tycker att jag förtjänar det och så är det med den saken. Punkt.

Jag och mamma.

Glädjen måste komma någonstans ifrån

När man går in på Aftonbladets, Expressens eller någon annan tidnings hemsida, kan man fortfarande inte undgå att slås av den sorg som terrordådet i Norge har framkallat hos miljontals andra människor. Jag säger den sorg som har drabbat andra, eftersom jag lyckligtvis inte har fått vara med och uppleva den själv. Jag menar, det är klart att det som har hänt är fruktansvärt hemskt och jag önskar att det inte hade gjort det, men någon som mig - någon som inte var där, inte känner någon som avlidit eller har någon sorts koppling till händelserna annat än att Norge råkar vara ens grannland, kan inte känna samma sorg. Jag kan endast känna medlidande, empati och visa medkänsla och respekt mot de berörda. Något mer förmår jag inte.

Om vi skulle känna samma sorg som alla andra som råkar ut för något i världen så skulle vi gå under. Det skulle inte finnas plats för något mer än djup, deprimerande sorg i våra hjärtan och glädjen skulle inte kunna ta sin form. För kärleken och glädjen måste komma någonstans ifrån, och om man i tider av sorg inte får den ifrån sina medmänniskor - vart ska man då få den ifrån?

När någon annan drabbas av stor sorg, men man själv inte är inblandad, så kan man antingen välja att säga "Vi sörjer med er", eller finnas där som ett stöd och visa kärlek, medkänsla och framförallt hopp.

Så håll i vännen som du har kär

Trots att jag inte har lika stor separationsångest från Lycksele och allt därtill som jag hade förväntat mig, så kommer det ibland en våg av saknad över mig. En saknad över det som var och att jag aldrig någonsin kommer att komma tillbaka till det igen. Jag träffade ett helt gäng av fantastiska människor under mina tre år där, som har berört mig på många olika sätt, och jag hoppas att jag kan hålla kontakten med åtminstone några av dem. Helst vill jag inte släppa taget om någon, men livet går ju som bekant alltid vidare och vänner försvinner för att bytas ut av andra. Hur som helst kan jag inte bli annat än glad och lycklig när jag tänker de minnen jag har skapat och jag känner stor tacksamhet över de som hjälpt till att forma mig till den jag är; stark, självsäker och älskad.

Sysslofria dagar

Då och då händer det att det dyker upp dagar när ingenting förväntas av en. Dagar när det inte finns någon eller något som berättar vad man måste göra. Dagar när man är fri från att göra de sysslor som vardagen annars tvingar på en. Man är sysslofri.

Att vara sysslofri behöver inte betyda att man inte gör någonting, men att man endast gör sysslor som man av sin fria vilja har valt. Man gör bara det man känner att man skulle må bra av att göra just då, varken mer eller mindre. Mår man bra av att sitta och läsa bloggar flera timmar i sträck, så gör man det, och vill man hellre städa hela huset så att det glänser och luktar rengöringsmedel, så går det bra det med. Huvudsaken är att man ägnar sig åt sådant som man känner för, utan att det är ett måste.

Det är viktigt att ta tillvara på sådana dagar, för de sysslofria dagarna kommer sällan och de glider ofta allt för fort förbi. Var spontan, planera inte inför dessa dagar, för då är det inte en äkta dag i sysslofrihetens anda. Stanna därför upp när stunden kommer, och fundera över vad du vill göra just då. Ens hjärtas längtan är sällan beståeligt, utan förändras många gånger. Därför måste vi lyssna till det om och om igen. Lyssna på vad det säger att vi vill göra.

"Vill" är ett fint ord. Mjukare och känsligare än "ska" eller "måste". Glöm inte bort ordet "vill". Det är en förutsättning för att de sysslofria dagarna ska bli just som du vill.

Greater things have yet to come

Sitter här och inser att det är min sista vecka i Lycksele. MIN SISTA VECKA! Jag kan inte tro det, jag vill inte tro det och jag hoppas att allt det här bara är en dröm. Att jag ska få bo kvar och ha flera år till med min fantastiska klass och mina underbara vänner. Men det är ingen dröm och jag ska flytta. Snart, alldeles för snart.

Det är det här jag hatar med Norrland, och med att vara ung. Vare sig man vill eller inte så måste man flytta, förr eller senare (om man vill plugga alltså och få sig ett jobb man trivs med). Jag var tvungen att flytta från Sorsele, och nu är jag tvungen att flytta från Lycksele. Bara för att Norrland är så glest och inte har de utbildningar jag vill gå. Det känns som att jag inte får någon chans att välja själv vart jag vill bo, utan måste prioritera utbildning. Det är i och för sig ett val jag har gjort, men varför kan man inte få båda?

En strof ur en låt som jag inte vet vad den heter dyker upp i mitt huvud: "Varför blir det inte alltid som man vill?" Det är lite så jag känner nu. Visst är det roligt med att gå vidare i livet och så, men det är ju för taskigt att man för att få plats med det nya måste lämna så mycket bakom sig. Jag kommer sakna alla i Lycksele så otroligt mycket och fastän de flesta här är lite galna, så älskar jag dem! För jag är också lite galen och galenheten är kanske det jag kommer sakna mest. Men det kanske finns andra galna människor där ute som behöver mig, som väntar på att jag ska komma in i deras liv och göra tillvaron lite ljusare. De kanske kan göra min tillvaro lite ljusare också.

Man får bara tacksamt se tillbaka på den tid man har haft här och inte glömma alla underbara minnen. De finns kvar i mitt hjärta och Lycksele kommer alltid att vara en del av mig, för det var där jag spenderade en väldigt betydelsefull del av mitt liv. Den bästa delen i mitt liv... hittills.

Looking towards new possibilities. 

En härlig plåga

Hur kan man vara så glad men ändå så depp?

Så nere men ändå så pepp?

Livet är allt bra underligt tycker jag

Att må skit när man mår bra, att vara led fast man är glad.

Känner mig som den lataste på jorden 

fast samtidigt som att jag kan klara vad som helst.

Kan inte få fram de rätta orden

men ändå är jag glädjefrälst.

Livet är härligt men samtidigt en plåga,

hur går det ihop om jag får fråga?

The Treasure

Jag har skrivit en sonett!  På engelska dessutom. Haha, det ni! Vi fick ca 50 minuter på oss på engelska C-lektionen att skriva en sonett på Shakespeares vis och sedan valde vi i grupper ut fem stycken som fick läsas upp för klassen och så tävlade vi. Min vann inte, men jag kom bland de fem utvalda. Tänkte att det kanske kunde vara kul läsning så här kommer den:

THE TREASURE

Search the world but you will find no treasure
No rainbow sky nor sinking ships of gold
What could ever live up to that measure
For the who has the whole world to behold?


Pretend that all you had was stick and stone
Tools of the earth to create something new
Would you make wine from blood or flesh from bone
Or maybe juice from the morningsun brew?


Minds are set up to continue the old
Never step up to begin a new start
Now is the time to be brave, to be bold
And release the deepest thoughts of our hearts


For the greatest treasure that we should know
Is not to look back, but forward as we go

Om jag dör imorgon

Vind som brusar i håret, får det att fladdra mot ansiktet tills det fastnar i munnen och man måste vifta bort det. Jag hade glömt hur det kändes, nu vet jag igen. Små, gröna löv slog ut under dagens hetta och det är snart sommar. Jag känner det. I varje nerv känner jag det och livet, som är så skört, så skört, är alldeles underbart. Om jag dör imorgon så dör jag i alla fall lycklig. Ni kanske inte tror mig, men det är sant. Jag har känt kärleken från Gud och det är allt som behövs.