Telefonmysteriet

Idag har jag gått och blivit med HTC. Och jag har en sjuk historia till varför...

Torsdag för en vecka sedan:
Lina (min syster) ringer: - ELIN!! Jag har fått en ny telefon av min pojkvän!! ... *blablabla*
Jag (lite skämtsamt): Vad roligt, betyder det att jag får ta över din gamla htc då? Hehe...
Lina: Ja, det kan du väl kanske få göra...

Sedan pratar vi inte mer om det utan fortsätter prata om det faktum att hon fick en telefon av sin pojkvän bara sådär.

Nästa dag:
Jag stressar ut ur lägenheten för att hinna med bussen och efter ca 100 meter från huset upptäcker jag att min telefon är borta, men jag är rätt säker på att jag hade med mig den ut ur lägenheten. Börjar leta på marken men det är kolsvart och det ösregnar. Tänker att jag kanske glömt den ändå och springer upp till lägenheten, bara för att konstatera att den inte är där heller. På väg ner genom trapphuset träffar jag på tjejen som bor under mig. Hon har med sig två kompisar, de ska ut och röka. Jag berättar att jag tappat telefonen och ber dem hålla ögonen öppna. De lovar att säga till om de hittar den. Jag åker iväg med bussen, utan en aning om var min telefon befinner sig.

När jag och Johanna tar bussen hem sitter tjejen från lägenheten med sina kompisar i samma buss. De går före oss hem medan jag och Johanna letar lite utanför huset. Vi provar ringa på den, signaler går fram, men inget svar. När vi kommer in i trapphuset står tjejen i sin dörr.

Tjejen: Hittade ni telefonen?
Jag: Nej...
Tjejen: Har ni försökt ringa på den?
Jag: Ja...
Tjejen: Vi har en telefon här och det ringde på den. Vi försökte svara, men vi kunde inte låsa upp den.

Hon plockar fram min telefon och ger den till mig. Jag tänker att de är lite tröga som inte lyckats låsa upp den.

Jag: Så ni hittade den alltså?
Tjejen: Nej, men det kom in en man tidigare och frågade om det var våran, han hade hittat den framför sin parkerade bil.

Jag tackar så mycket och går upp till min lägenhet. Där märker jag att displayen har en konstig vit dimma runt om och knappsatsen är helt död. Inte konstigt att de inte kunde låsa upp den eller svara. Min telefon var alltså obrukbar så jag ringde till syrran och konstaterade att jag nu måste få köpa hennes gamla telefon. Min hade ju gått sönder.

Det roliga med denna historia är:
1. Om jag inte hade sagt åt tjejen att min telefon var borta, hade hon inte tagit emot den när mannen kom in och frågade vems det var.
2. Om inte jag och Johanna hade åkt samma buss så att de såg att vi var hemma hade jag troligtvis inte fått tillbaka telefonen samma kväll.
3. Seriöst, hur ofta tappar man sin telefon på marken?
4. Hur stor är sannolikheten att man gör det när det regnar och är kolsvart ute?
5. Hur stor är sannolikheten att man gör det dagen efter ens syster fått en ny telefon och man på skämt sagt att man vill ta över den gamla?
6. Min systers gamla telefon är bara ett halvår gammal och precis en sån som jag själv hade tänkt köpa.
7. Jag hade planerat att besöka min syster bara en vecka senare.
8. Johanna hade en reservtelefon som var nästan som min trasiga, bara några modeller äldre, som jag fick låna i en vecka.

Nu har alltså den veckan gått och jag har varit i Örebro och hämtat hem en sparsamt begagnad och därmed uppgraderat mig från en dumphone till en smartphone. Bra grej.

Jag tror inte allt detta skedde av en slump, jag tror minsann att Gud hade ett litet finger med i spelet.