Det är alltid roligare när man är två

Jag har kommit till en väldigt viktig insikt i mitt liv. 

Jag brukar nämligen vara jättedålig på att ta bilder på mig tillsammans med mina vänner, alltså på samma kort. Oftast springer jag bara runt med kameran och tänker inte på att jag själv kanske borde vara med på en eller annan bild.

Så jag har tagit tag i det problemet och när vi var ute och seglade med klassen tidigare i veckan såg jag till att jag hamnade på en hel del av dem. För att bevisa detta får ni se några bilder här.

(diverse fotografer)

 På däck med Emelie.

 I vinden med Olivia.

På pingstmöte i Borgholm med Sumatie.

I salongen på Shalom med Johanna, precis innan hon får något fuffens för sig.

Min personliga favorit. Jacob försöker fly ifrån mig efter att jag tagit flera bilder på oss tillsammans. Men jag var ju inne i ett flow! (att döma av mitt ansiktsuttryck)

Segling

Nu är vi tillbaka efter våra dagar till sjöss. Östersjön närmare bestämt, för vi har nämligen seglat till Öland och tillbaka tillsammans med bibelskolan. Under resan har vi fått vara med om mycket och det har varit välsignat på många plan.

Direkt efter skolan i måndags begav vi oss till Oskarshamn där vi spenderade kvällen och natten på missionsbåten Shalom. Strax efter frukost tisdag morgon satte vi kurs mot Borgholm, en av städerna på Öland, och det var en fantastiskt fin dag att vara ute på det stora blå. En halvtimme spenderades åt personlig andakt på båten och de resterande timmarna det tog för oss att nå land använde vi till att umgås och lära känna varandra lite bättre.

När vi slutligen nådde land delade vi in oss i grupper om två eller tre som sedan gick ut på bönevandring i staden. Jag personligen tyckte spontant att det var svårt att be för en plats som jag inte har någon anknytning till och inte känner å väl, så det var en utmaning. Men jag tycker ändå att det är riktigt trevligt med bönevandringar. Man får liksom känna en platsens atmosfär och känsla på ett annat sätt än vad man är van.

Vi hade även med oss några exemplar av en tidskrift om Shalom som vi delade ut till människor på stan. Några i klassen var väldigt frimodiga och gick fram till många, medan andra var mer försiktiga. Det var flera av oss som såg det som en riktig utmaning och jag tror att det är något som vi alla behöver växa i. Ofta kan man känna sig alldeles för "på" och att det därför inte känns rätt. Men ibland måste man kanske utmana sig själv att våga ändå, för man kan ju faktiskt vara med och göra skillnad för människor, även om man inte alltid tror det.

När vi kom tillbaka till båten väntade middagen på oss och sedan gav vi oss ut igen, denna gång till den lokala pingstkyrkan. Men att kliva in där var som att åka 40 år tillbaka i tiden. Kyrkan var liten, omodern och fylld av medlemmar varav inte en enda såg ut att vara över 30 och där medelåldern var närmare 60... Vi kände oss inte riktigt så hemma där med andra ord. Men vi var mest där för att delta i bön för Borgholm och församlingarna där och det tror jag verkligen behövdes.

Tidigt dagen efter åkte vi tillbaka till Oskarshamn, men hemma i Jönköping var vi inte förrän runt 17-tiden. Jag hade tur och hamnade i Paulinas bil för hon lät mig köra hela vägen hem, vilket var riktigt roligt! När jag kom hem till lägenheten hade jag många, många bilder från resan att gå igenom och jag hoppas att jag ska ha tid att ladda upp några här framöver. Men här kommer i alla fall ett litet smakprov!

Försvunna skor

Någon som sett mina joggingskor? De är vita med röda inslag, tror de är av märket adidas. Har vänt upp och ner på hela lägenheten, men de verkar vara spårlöst försvunna. Jag kan ha tagit med dem till Bunn när jag var där med klassen för ett par veckor sedan, men jag minns verkligen inte vad jag skulle ha gjort av dem sen.

FY VAD JOBBIGT!

Jag vill bara hitta dem så att jag kan fara ut och springa igen. Vill inte köpa nya, det är ju dyrt ju, och de var ju inte ens gamla...

Den är trovärdig

I veckan har vi haft en hel massa lektioner om bland annat bibelns uppkomst. Sjukt intressant måste jag säga och  man får en mycket större tilltro på Bibeln när man tänker på att den faktiskt är skriven under en period på ungefär 1000 år och av olika författare. Och inte vilka författare som helst, utan av profeter och lärjungar och andra som levde nära Jesus eller hade en väldigt nära relation till Gud. Att texterna sedan har kontrollerats och valts ut av redaktörer och påvar och en massa personer gör ju också att den känns mer trovärdig.

För jag tänker som så här: Hur skulle så många människor genom tiderna kunna ha fel när de säger att Gud finns? Hur skulle så många människor ha kunnat bli "lurade" att tro det? Hur skulle det kunna finnas så fruktansvärt många kristna människor i världen om allting bara var bluff? 

Jobbpass ett avklarat

Idag hade jag mitt första riktigta jobbpass på mitt nya extrajobb som mötesbokare!

Det gick rätt så bra, fast jag hade verkligen ingen nybörjartur precis. :P Bokade bara in fyra möten fastän mitt mål var sju. Men de sa att det ändå var helt okej för att vara första kvällen, så jag får väl så lov att vara nöjd då. Det är lite tradigt att sitta och traggla samma sak hela tiden, men det är ändå ett rätt trevligt jobb ändå eftersom varje samtal är unikt. Lite beroendeframkallande är det också att sitta och copy-paste:a telefonnummer fram och tillbaka till eniro också, hehe. Kanske inte nåt man skulle vilja hålla på med på heltid, men som extrajobb några kvällar i veckan funkar det ju perfekt!

För övrigt är jag glad och tacksam att jag har en alldeles egen hemmafru (läs rumskompis) som städar och bakar när jag är på jobbet så att man blir bjuden på smarriga tekakor och muffins när man kommer hem. Det är inte illa kan jag tala om!

Sånt som ger energi

Efter den andra söndagsgudstjänsten i Pingstkyrkan i Jönköping kan jag bara konstatera - Vilken mysig församling! 

Mötet idag var helt underbart och fastän jag var lite trött efter gårdagens singstaromgång så njöt jag av varje sekund i kyrkbänken. Tänk att det finns så otroligt många i den här staden som kommer till kyrkan varje söndag för att känna gudsnärvaron och gemenskapen tillsammans med andra. Men det är ju kanske inte så konstigt när det är så bra predikanter, så fantastisk lovsångsorkester (ja, en hel orkester!) och så många andra som gör sitt bästa för att människor ska trivas och ha det bra när de offrar sin söndagsförmiddag. Fast man behöver ju inte se det som en uppoffring, utan snarare som en investering och något som gör gott för själen. För hujedamig vilken energi jag fick efter mötet! Direkt jag och Johanna kom tillbaka till lägenheten satte vi igång att städa, sätta möbeltassar på alla stolar, fixa i ordning på våra hyllor som vi satte upp på väggarna igår och bara göra sånt som annars är så tråkigt och tidskrävande. Men nu var vi så pigga och glada att det gick av bara farten. Såna dagar vill jag ha mer av! 

Studentveckan var också dagar som gav energi och när jag tänker tillbaka till dem så mår jag bra i hjärtat. 

Jag och min roomie Johanna taggar studenten i min förra lägenhet.

Vägen vi vandrar tillsammans

Jag måste bara säga att jag är fullkomligt förälskad i min klass! Eller, ja... inte sådär förälskad som när det simmar runt små hjärtformade fiskar i magen på en, utan lite mera sådär förälskad som man kan bli av någonting som gör att så fort man tänker på det så kan man inte undgå att le ett så stort leende att det gör lite ont. Lite så förälskad är jag i dem, mina nya klasskamrater alltså.

För jag börjar verkligen le så fort jag tänker på dem och det gör man ju allt som oftast eftersom vi hänger med varandra mest hela tiden. Så grymt härligt gäng vi är, med olika sorters personligheter som kompletterar varandra på ett sånt där bra sätt så att alla mår bra. Tänk att vi alla kan komma från så skilda verkligheter, men ändå passa så bra ihop. Att vi kan umgås trots våra olikheter och glädjas just för att vi har dem. Om vi kan ha så här roligt tillsammans efter två veckor, hur roligt kommer vi då att ha om några månader? Jag kan knappt vänta på att få se hur detta året kommer att se ut.

Jag tror att det är vårt gemensamma mål som driver oss och för oss framåt i våra relationer till varandra. Att vi alla är öppna inför vad det här året på bibelskolan kommer att ge oss och att vi alla brinner för en levande Gud. Då spelar det inte längre någon roll att vi ser olika ut, är olika gamla, kommer från olika platser och har levt olika liv tidigare, för det enda som egentligen betyder något är att vi har börjat vandra på samma väg. En väg där målet är detsamma. En trygg väg där vi kan höra varandras fotsteg alldeles nära och veta att om någon av oss skulle vackla och irra bort sig lite från vägen, så finns de andra tätt intill för att leda rätt igen.

Vardagen börjar komma ikapp

Hej igen världen. Nu är det så att jag har börjat komma igång på riktigt med det jag har företagit mig denna höst. Bibelskolan är helt fantastiskt, jag hade inte kunnat önska mig bättre klasskompisar och jag och Johanna har inte börjat döda varandra ännu. Ska jag vara helt ärlig så går det mycket bättre än jag hade hoppats på att bo tillsammans med henne. Vi känns som de allra bästa vänner och har mer roligt än tråkigt med varandra. Lägenhetslivet i Jönköping är på topp alltså.

Dessutom har jag redan hunnit få två extrajobb som båda känns riktigt utmanande och spännande. Ett är som översättare åt ett tyskt företag (jag har skrivit mer om det här) och ett har jag knappt börjat på än, men jag hade min första kursdag idag. Det är i alla fall ett jobb som mötesbokare åt ett företag som säljer rengöringsmaskiner. Spännande va? ;) Det är i alla fall jobb och jag ser fram emot att göra något annat än att vara vårdbiträde. Och lite nya erfarenheter på CV:t är ju aldrig fel det heller.

Livet leker alltså och jag har fullt upp mest hela tiden, men jag hoppas att jag ändå ska kunna dela med mig lite av mitt liv här på bloggen så att ni som inte har någon större lust att ringa mig kan läsa istället. :P Annars finns jag som vanligt att nå på mobilen, facebook eller här via bloggen. Jag har faktiskt inte glömt er och det vore mer än trevligt att få ett samtal någon gång nu och då.

Jag är ju trots allt bara samma gamla Elin. Glad, trevlig och en hemskt bra samtalspartner. ^^

KRAM!